Dagens!

Aj fasen, de har styckat Hannes...

Lite gifted sådär

Klyshigt klipp men bra låt. Och sångaren är ju så att säga också helt okej.
Jag såg Jenny Berggren framföra den en gång. Det var ett av de bästa
framträdandena jag upplevt.

Dagens!

Min syster ringde imorse. Varpå jag (med en lätt ironisk ton) frågade:

- Vad har du på hjärtat då?

..och plötsligt mindes när jag hörde uttrycket första gången. Jag gick i årskurs ett eller två eller så.. och det var min tur på listan att prata med skolsköterskan. Kvinnan man både beundrade, avskydde, tyckte var som en fin liten (hon var i och för sig rätt lång, särskilt i jämförelse med mig) mormor och var lite rädd för.. Men jag hade tagit mod till mig och skrivit upp mig på listan för nån åkomma jag hade, säkert ont i foten eller en röd prick på armen eller nånting. Där går vi i korridoren och jag är både förväntansfull, livrädd, asblyg och modig samtidigt. Märklig känsla. Då är det hon som säger det:

- Vad har du på hjärtat då?

Hjärtat..? tänker jag. Jag har väl inget på hjärtat. Eller, har jag det? Ska man ha nånting på hjärtat? Alltså, jag tänkte ju fråga om foten. Har nån sagt att det är nåt med hjärtat? Hon vet ju vad hon pratar om, hon är ju skolsköterska, jag kanske har nåt där.Vad menar hon? Aaah.. Jag måste svara nånting. Jag vågar inte. Hon vet inte att det inte är hjärtat det handlar om. Hon kanske blir arg. Hon kommer inte bli arg. Men hon kanske blir missnöjd. Men hallå, jag kanske har nånting på hjärtat. Hon kanske borde undersöka mitt hjärta så jag inte har nåt där. Men jag skulle ju bara kolla foten. Ser hon att jag har nåt på hjärtat? Det kanske är nåt fel på mig. Pinsamt att jag inte visste om det! Men jag ville ju bara kolla upp foten.

- Vad har du på hjärtat då? upprepade hon igen (om jag minns rätt.)

- Va? svarade jag svagast möjligt.

- Ja, vad var det du ville kolla upp?

Då trillade poletten ner. Det måste varit någon typ av uttryck. Lättnaden var total, förvisso blandad med ett uns av skam. Att jag inte förstod. Men hjärtat, det var det löjligaste jag har hört. Det är ju inte som att jag bär saker jag vill säga på hjärtat, tänkte jag. Att de sitter där som små inneboenden tills man pratar om dem. Om jag bara visste hur det skulle bli att vara tonåring. Eller bara en vuxen människa för den delen. 

* Under ytan

Den här jackan är typ fyra år gammal, men det var
inte förräns för något år sen jag upptäckte det här
sjukt roliga trycket på insidan. 

* No nonsense reinvented object
* 100% supa-dupa fabric
* All my mistakes has become masterpieces
* Anti stress-objects for your convenience
* Scandinavian casuals just love it

Rekommenderas

Bildkälla

* Dagens!

För ett tag sen, efter en kaotisk helg med musikalarbete, sena kvällar och tidiga morgnar, var jag väldigt trött. Faktum är att jag, när jag satt på föreläsning, höll på att somna. Eller höll på. Jag somnade. Flera gånger. Det kändes så fruktansvärt respektlöst mot läraren så jag tvingade mig själv att måla massa grejer i marginalen i mitt block. Plötsligt kom jag att tänka på Hitta Nemo. Så jag skrev Nemo.

Sen.. ritade jag Nemo... 

Mellanrum

...och jag minns att jag verkligen tyckte att
han blev bra. Så himla lik liksom! Eh... 

Oväntat besök

Igår var det som att inget hade hänt. Allt var lungt och jag skulle bara diska stekpannan för att laga min lunch. Det var då jag insåg att någon hade varit i min lägenhet medan jag var borta under förmiddagen. För just där, i stekpannan jag höll i min hand, fanns ett handavtryck.

Vem är det som har varit och kladdat på mina köksbestyr? Vem är denna lilla (kolla storleken på avtrycket) figur som alltså brutit sig in i min lägenhet, hoppat upp på köksbänken och lämnat ett spår i min stekpanna?

Är det ett hot? Är det någon som vill propsa på att vi gillar olika lite extra? Kan det vara så att det är ett meddelande från Gud att jag borde diska direkt och inte lämna stekpannan sådär? Eller är det ödet som kommit förbi och vill hindra mig från att steka mer köttfärs? Kanske är det rätt och slätt någon som vill varna mig för att stekpannan kan bli varm om jag steker nånting i den. Jag vet inte. Förmodligen är det bara nån som vill säga hej. På ett lite mer unikt sätt än via mail och facebook liksom. Riktiga brev, sooo last year.

En rejäl örfil är kanske vad som behövs

Jag använde torkrummet häromdagen...

Och såg till min förvåning att
bruksanvisningen uppmuntrade till våld..

* Norah Jones

* Dagens!

Det där med facebook alltså... 

Cats

Jag förstår verkligen om ni tycker att jag överdriver. Och kanske att jag ska sluta blogga om detta nu, för det kommer ju verkligen aldrig ta slut. Men har ni inte trott mig hittills så gör ni kanske det nu. De är hur många som helst!

Det är här man hänger...

FLER INLÄGG OM DETTA:
Min första reaktion på mängden katter, inklusive ett flertal bildbevis
Filmen på hur en otroligt tjock katt visar rumpan
Berättelsen om när jag hälsade på den tjocka katten och lite misstankar började ta form
Bevis, i rörlig media, för hur katterna är överallt
Ett just for the record om katternas existens under vinterhalvåret
Om när katterna började synas mer igen

On purpose

Hahaha, skönaste bloggen på länge: 

Microwhat

http://microwhat.tumblr.com/ 

 

Bildkällor: Gummibjörnar, ägg, kritor, läppstift, bananer, fem hundar.

Dagens tanke!

En kameleont på disko. 

Är man årets kock så är man

Men jag är inte det... Jag trodde nästan det för ett ögonblick när jag utmanade min kulinariska vardag och lagade blomkålssoppa. Sen smakade jag på den och blev sjukt besviken. Hur som helst frös jag in resterna. Och fann dem så som nedan när jag skulle äta den igen häromdagen. Fastfrusen runt själva fryskorgen. Jaha, det var bara till att tina upp den helt enkelt. Och när jag åt den var den så över förväntan att jag ändå tror att jag har en, om än mycket liten, chans att bli årets kock. Annars satsar jag på 2013.

Classy!

* I wish I could give a shape to this

Världens fulaste?

En ledsen farbror i glas, någon?

Någon jag förmodligen borde(?) veta
vem det är.. men som istället bara är
 en märklig plastman som  gör ett
läskigt dancemove alternativt låter bli att
hålla något mycket demonstrativt.

En möglig ekorre...

Eller kanske en konstigt avskuren
hund. Även denna i glas såklart.

Ett troll som inte skulle få
passa mina barn...

Eller en superavlång.. hund?

Dagens!

Tonårsminnen

Häromdagen såg jag Filip och Fredriks program Får vi följa med. Vid ett tillfälle åker båda två med en kille på en moppe och turen avslutas med en ganska hastig inbromsning. Detta fick mig att minnas nånting som hände mig för tre-fyra år sen... 

Jag var hemma hos en av mina bästa vänner. Det var nån slags ledig sommarkväll eller nånting och alla - det vill säga min vän, hennes bröder, och några av familjens ungdomliga vänner som var där - skulle ge sig iväg och bada. Rättare sagt cykla iväg. Och vad kunde jag göra  mer än att följa med? Sen jag sladdat i grus en gång var jag inte så förtjust i att cykla och som den korta människa jag är var alla cyklar dessutom för stora. För få färdmedel var det också för den skara vi var och ibland gick vi till min glädje, nån gång fick jag sitta bakom nån på en cykel och känna mig hemskt i vägen och slutligen (det var en grymt lång väg till badplatsen) fick jag skjuts bakom en lillebror bak på hans moppe. Men tro inte att det gick smärtfritt. För det första så hade jag redan ett pinsamt ta-mig-upp-på-en-moppe-minne i bagaget.. Ska jag dra det eller? Ja.. 

Detta var cirka 2005. Jag hade precis konfirmerats med diverse assnygga människor och det var hos just dessa jag var på besök. (De var inte bara snygga, utan himla fina också, men det hör ändå till saken när man är typ femton.) Även denna gång var det en badplats som var destinationen och precis som i ovanstående historia fanns där fler ungdomar jag inte kände. Bakom en av dem skulle givetvis jag åka.. Vid det här laget har det väl framgått att jag är kort.. Men alltså.. Hahaha.. det är är så sjukt roligt! Jag satsar, tar i allt vad jag kan, hjälper till genom att hugga tag i byxbenet med händerna och svänger upp benet på moppen. Där står jag med benet rakt ut, onaturligt högt, på moppen och vet inte hur jag ska ta mig vidare riktigt. Innan hade jag gjort värsta grejen av det och i princip vägrat, sagt att jag inte skulle komma upp och varit helt nojig, men blivit övertalad att hoppa på bara. Och nu satt såklart redan den här, coola, killen redan på moppen, min fot låg där den låg och jag kunde på fullaste allvar inte få ner den så jag insåg att jag, fastän det gjorde skitont i min höft, måste häva mig upp och ta risken att aldrig komma av igen. Så istället för att typ hålla andan tills jag dog vilket jag föredragit kastade jag mig liksom upp på cykelskapet som nästan välte över åt andra hållet och fick den coola killen att mumla nåt oj. Tror ni jag skämdes? Dessutom slog jag min hjälm i hans och jag kände att det nog inte fanns så mycket att skydda i mitt huvud vid en frontalkrock med en lastbil eller så. Hela resan oroade jag mig för hur sjutton jag skulle komma av och min höft som typ gått ur led eller nånting ömmade gött i flera dagar efteråt (och slets upp igen under ett danspass på gymnasiet flera år senare). Att komma av gick dock mycket smidigare och en något mindre genant, tricket är att göra det snabbt, påstigning senare fick jag minsann uppleva lite tonårig landsvägskörning som fick mig att känna mig mycket världsvan och häftig.

Åter till den första berättelsen. Med föregående anekdot på CV:t hade jag lite lätt ångest inför kommande upphoppning, men någon centimeter hade jag nog växt, för det var typ inget problem. Det som kom att få mig att vilja sjunka genom jorden hände istället vid slutet av resan. Småcool som även denna moppekille var gasade han på rejält uppför sista backen, och bromsade sedan stenhårt in vid badplatsen. Vad skulle jag göra, annat än att flyga rakt in i honom, krocka min hjälm med hans (såklart, vad tror ni om mig), och dessutom få honom att skjutsas framåt så att hans bröstkorg fick en rejäl smäll in i styret. Flodhästkänslan var ett faktum och jag trodde att jag skulle dö när han försökte kväva ett plågat utrop. Och eftersom vi var de enda på moppe var vi dessutom tvugna att ""umgås"" där på bladpatsen tills resten anlänt på cykel eller till fots. Himla märklig upplevelse. Men sannerligen kul såhär i efterhand! Albin, om du läser det här, du är fin. Hoppas att dina revben är intakta och att du  lärt dig bromsa ordentligt.

Dagens citat!

"Wearing a turtleneck is like being strangled by a really weak guy, all day."
                                                                                                                                                                        - Mitch Hedberg (Källa) 

turtleneck: polotröja

FOTNOT: Ta aldrig, aldrig, droger. (Personlig rekommendation.)

* Jag har skaffat husdjur!

Han heter Handy.

Visst är han söt? 

Just an beaver

Kanske inte den bästa av hans låtar men det var den jag hade på hjärnan. Det är faktiskt en begåvad ung pojk det där, hur hypad han än må vara. *Om man ändå vore 15 nu.* Nä, ush vad jobbigt det hade varit att obesvarat älska honom hysteriskt på avstånd. Jag uppskattar rätt och slätt hans musik istället.

Den första artisten som fått in sju låtar från
sitt debutalbum på Billbord Hot 100-listan.


Originalvideon

Dagens!

Jag är en mycket fin vän som jag inte har sett på mycket länge (hoppas att hur fin han är inte kommer stå i paralell till på hur lång tid vi inte kommer ses för alltid, för det innebär ju att vi aldrig kommer ses) men nu har vi återförenats på Draw Something. Jag passar på att bränna av en helt klockren bild innan spelet blir så uttjatat att man kräks av blotta skymten av en gul penna. Än så länge är det bara snudd på..

Vad ska jag säga? Fantastiskt!

Sen utvecklades det. Tyvärr missade jag, det uppenbarligen
makalösa, slutet för att jag korkat nog trodde att
han var klar efter fjärde fåret.

Bloggessa

Jag anser mig själv vara extremt rolig. Alltså, jag tycker att jag själv är väldigt rolig. Inte "åh, jag är en sån där skojig" utan jag skrattar bokstavligen åt mig själv. Ibland slår det mig att jag är helt störd i huvet också. Men det är liksom värt det, för att jag tycker att det är så kul. Ibland tycker andra att jag är störd också. Men det är helt okej det med eftersom det oftast innebär att de inte vet hur de ska hantera det så att de skrattar och tror att de tycker att det är roligt (alternativt faktiskt tycker att det är roligt). Det jag egentligen skulle skriva om var det här störda. Väldigt sällan, men ändock ibland, undrar jag om jag är störd på riktigt du vet. Men så läser jag den här bloggen: 

The Blogess

www.thebloggess.com

..och så är allt så vansinnigt lungt. Det här är en kvinna, som är så störd, så rolig, så hysteriskt underhållande att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig om saken. Gå in och läs. LÄS KLART.  Och sen bör du läsa ett inlägg till - fast du inte orkar. Det är värt det. 

Bildkälla

Eh, nej tack

Update: 

Never ending story

Nu börjar alla dessa katter våga visa sig utomhus igen!

På väg till tvättstugan igår fick jag
avbryta solningen för detta lapande djur.






Och häromdagen fick jag finbesök på lunchen.



Dagens!

Ibland blir det lite konstigt... 

So happy you could die, so lonely in your company

Faktafel

I gårdagens inlägg skrev jag följande: "Jag lider inte av någon typ av behov att späka mig själv genom att inte unna mig själv extra sömn. Jag har aldrig någonsin fått dåligt samvete eller lidit av skam i förhållande till hur mycket jag ska sova, vad jag är värd eller vad jag ska unna mig själv."

När jag läste igenom det på kvällen insåg jag att det inte var sant. Det stämmer för hur jag är nu. Och det stämmer för de senaste sex åren eller så. Men det fanns en tid då jag fick dåligt samvete och led av skam i förhållande till vad jag är värd eller vad jag skulle unna mig själv. Men som sagt  är det inte så längre. Och OJ vad värt det är! Finns ingen som helst anledning att hålla på och nedvärdera sig själv eller tro att man har rätt till mindre än någon annan, eller mindre än det man egentligen tycker, och så vidare. Så om det finns nån där ute som får dåligt samvete eller lider av skam i förhållande till vad du är värd eller vad du ska unna dig. Till exempel. Lägg av med det! Inte. Värt. Det. Been there done that, och jag kan säga att det är alla gånger bättre att uppskatta sig själv. Jag säger inte att det är lätt att ta sig från A till B, och jag säger inte att man ska klara det på egen hand, men jag säger att det är värt det.

Kram till eder alla som en gång känt er som små lortar i nåt avlopp nånstans och tagit er ur det. Kram till eder alla som fortfarande känner er just så. Kram till eder alla som bara känner det ibland. Och kram till alla er som aldrig känt så. Vi är lika fina allihop! Men det är roligare att inte vara en lort. Go for it!

Bildkälla

En sväng att hänga med i?

Numera kan man följa mig på bloglovin'. Bloglovin' är en sida där du som följer flera bloggar (eller en för den delen, men då går själva poängen lite förlorad) kan få alla uppdateringar på ett och samma ställe. Du kan även få information om när någon blogg postat och ja, det hela är väldigt fiffigt. HÄR kan du läsa om vad de själva säger om det.

Jag läser ett bra gäng bloggar men använder mig inte av bloglovin'. Så det är absolut inget tvång eller något du "borde". Men jag vet att ni är flera som använder er av det och jag har inget emot det, så nu kan ni alltså även följa mig! Klicka på bilden nedan om du är sugen (du måste klicka Follow när ni väl kommer dit för att faktiskt börja följa, så oroa dig inte för att du kommer få något slags for-the-rest-of-your-life-plåster uppsmällt över näsbenet om du klickar) eller vandra neråt längs högersidan av denna blogg för att hitta den igen senare när detta inlägg efterföljts av så många fler att det inte syns längre.

Dagens!

Jag rodnar väldigt, väldigt sällan. Det handlar nog om att jag även otroligt sällan skäms för saker. Jag kan länge och väl analysera runt vad som är rätt och fel och har mer än en gång haft dåligt samvete för saker som alla andra tycker inte spelar någon roll. Det är inte det att jag saknar medkänsla eller vad det nu kan vara som man ska ha. Jag kan typ komma ihåg fem gånger jag rodnat i mitt liv. Varje gång har jag blivit väldigt förvånad, eftersom det som sagt inte  händer så ofta, men ändå förstått varför. Men igårkväll, mina damer och herrar, igår kväll rodnade jag -enbart inför mig själv- när jag ställde mitt alarm för morgondagen en halvtimme senare än vad jag tänkt från början, mest för att det var gött. Say what?! Jag blev asförvånad. Innan hade jag resonerat lite och konstaterat eftersom klockan var lite senare än den brukade vara var det inte mer än rimligt att jag ställde klockan lite senare. "Det var jag värd." 8.30. Och så rodnade jag! Efter några sekunders förundran skrattade jag bara åt det hela och försökte fånga det på bild (gick inge vidare). Idag vaknade jag för övrigt en timme före utsatt tid. Synden straffar sig själv, eller hur är det?



Längtar du efter ett rodnande ansikte? Kan du inte få  nog av
tanken på "rosor på kind"? You can make one up! Med smink
är allt möjligt. Själv använder jag MUS Peach och Lush.



FOTNOT: Jag lider inte av någon typ av behov att späka mig själv genom att inte unna mig själv extra sömn. Jag har aldrig någonsin fått dåligt samvete eller lidit av skam i förhållande till hur mycket jag ska sova, vad jag är värd eller vad jag ska unna mig själv. Rodnandet förblir ett mysterium.

Bildkälla