Att nästan ha det lite för bra

Jag vet inte om det är tillåtet att bli lite.. illamående av sin egen välgång typ. Observera att jag absolut inte klagar, för jag hade inte velat att det var tvärtom! Men kanske kan ni förstå att det liksom känns... lite klyschigt?

Igår gick min kära syster och jag upp för en gata cirka en kvart från centrum i Göteborg. Hon hade precis fyllt på sitt busskort och höll på att stoppa ner kvittot i kortfickan. Då känner hon plötsligt att något saknas i sin hand och inser att plånboken hon hållit i handen sen vi gick ut från kiosken där hon laddat sitt kort inte är där längre. Hon vet att hon inte tappade den, för man vet ju hur det känns, den faller neråt - och det skulle dessutom hörts. Vi hade heller inte gått så långt sen hon med 150% säkerhet vet att hon höll i den att vi inte skulle sett den när vi kollade runt om oss. Det är alltså någon som snappat åt sig hennes plånbok rakt ur händerna på henne när vi kollade åt ett annat håll. Helt absurdt, men det var verkligen det som hände. Inte så upplyfta fick vi tillslut gå hem med vetskapen om att hennes körkort, hennes barns sjukförsäkringsbevis, hennes bankkort och 700 spänn i kontanter var borta. Vi kom hem och min syster ringde de myndigheter som behövs för att anmäla något försvunnet (grymt bra bemötande från dem, ska tilläggas) och lite småchockade förundrades vi över att folk har mage att gör något sådant. Några minuter senare hör jag ett utrop från min syster. Som hittat alla sina kort och försäkringsbevis i sin packning! Hon hade bara med sig kontanterna på stan. Totally hm-hm great! Typ för bra för att vara sant. Praise the Lord!

Bildkälla

Idag gick jag med en annan syster på stan och hon skulle köpa en doppresent. Jag tycker att det är en fin present att ge en bok som man själv tyckte mycket om när man var liten. Så vi stod där framför barnhyllan och jag sa "Men, Pricken! Det är en bra bok.." och började leta efter den bara för att sekunden senare inse att den stod precis framför mig. Hah, så himla bra! 

Anledningen till att vi åkt ner på stan egentligen var för att jag skulle hitta en helt vanlig svart skjorta. Vanligt skuren, svart, med ärmar och krage, inget krimskrams, inget transparent. En vanlig skjorta. Så vi scannade H&M, Lindex, Kappahl, MQ, InterSport, Carlings, Flash, BikBok, Cassal, Joy, Sisters, Esprit, Design Only utan att hitta en enda vanlig, svart damskjorta. Så det slutade med att jag köpte en herrskjorta på Dressman för att sy om den. När jag sedan kom hem till mina neighbourhoods tänkte jag att jag ändå skulle in och kolla i en liten "skit"butik som ligger här, som jag glömt att gå in i innan jag åkte in till centrum för att jag fick så bråttom. Där, mina vänner, hänger en perfekt, svart skjorta, som sitter som den ska och som inte var överdrivet dyr. Mer kan man inte be om. Löjligt gött att slippa sy en skjorta också!


När jag nyss kom hem säger mamma att en av mina 

systrar tidigare frågat om vi hade nån liten mutter. 

- En liten mutter?
- Ja.. och nu har jag hittat en liten mutter här, den bara låg där.. 

så du kan väl kolla om hon vill ha den?

?! En liten mutter. Bara sådär. Återstår visserligen för att se om den passar, men. Ändå!

Och så insåg jag också att fastän jag glömde fixa biobiljetter när jag var nere på stan så löser det sig så fint ändå, eftersom jag ändå måste lämna tillbaka Dressmanskjortan innan 18 - då biljetterna måste hämtas ut om man fixar dem på nätet. Tjoho...!

Bildkälla

Allt detta på två dagar. Jag antar att det bara är att tacka och ta emot och tro mig jag är verkligen tacksam. Men pjuh.. hade det varit en film hade man ju kräkts för länge sen. 

Hehe

Är det inte kul att hon som gör de här figurerna...
(Willow Tree, superfina!) Bildkällor: 1, 2, 3, 4, 5, 6

Heter såhär (Lordi) i efternamn...                         Bildkälla

Perfection of your face

Ägghuvet anropar

Just for the record har jag en mössa på mig...

Och då är jag den kanske mest djurälskande av oss två

Okej, när jag pratade med en vän i telefon häromdagen utbrast hon plötsligt ganska lyckligt "Åh, en hund!" och blev upptagen med att göra nånting. En hund? undrade jag. I lägenheten? "Ja, eller alltså, det är en matrest. Uuh, vad äcklig. Jag måste ta kort på den, vänta!" Okej... Och här har ni den:





En hund. ..? Huvudet till vänster. Pricken är ögat.
Den där hatten ska tydligen vara någon form av rufs.













På beskrivningen lät det som att det skulle
vara nåt sånt här. Do you see it? Bildkälla







Bara ett hej, typ

Inte för att det gör det roligare för er. Men hade jag haft internet nu så hade jag gjort en videoblogg till er. Hurra! Det kommer, det kommer... Idag har jag stått modell i cirkus 5 timmar. That's a first. Mer om det en annan gång. Äta bör man annars dör man? I'll get right to it. Visst är jag internationell? Inte mindre än TVÅ språk! A, franskan räknas väl inte..?

* Dagens!



Reklam för programmet Sixteen and pregnant på MTV.


.

* Pinsamt

Åh, det är så typiskt! För ett tag sen var jag och fikade med en vän. Det i sig är inte alls typiskt, det är trevligt! Men vi fikade på le Pain Francais. När vi stod och funderade på vad vi skulle välja föreslog jag att man kanske skulle ta något som lät jättefranskt och briljera med sitt uttal. Vi tog en croissant. Min vän gick först tack och lov, så jag ändå blygsamt kunde peka och säga:

- Jag vill också ha en sån, jag vågar inte uttala det, haha!

Han i kassan var så vänlig och skrattade så det lät ärligt fastän han säkert gör det flera gånger per dag. Sen skulle jag ha te och övervägde ett tag mellan sorterna på den lilla skylten på disken. Earl Grey är ju bara för tråkigt, Paris kanske.. Till slut bestämde jag mig för ett säkert kort.

- Jag tar Nice [najs], det kan jag i alla fall uttala, haha!

Han i kassan fixade i ordning teet, ställde koppen framför mig och sade, ganska lågt, men som om inget hänt:

- En kopp Nice [niss]-te.

Hur tusan misslyckas man?! Det klart att det var [niss]-te. Staden Nice. I FRANKRIKE.

* Lite gött sväng bara

Dagens!

Alice skulle bara anteckna en grej att ha med sig på
morgondagens resa så hon tog det lilla pappret.

Sämre eller bättre humor när man är trött?



Ambitiöst ändå att någon lagt in en annons på en hemsida
för att han inte är inloggad. Headset har han också så
att han ska höras ordentligt. Härligt.



Skrattgaranti

Hallå, ni missar väl inte min länklista? Om ni följer bloggens högra kant så komer det en liten lista med bloggar som jag rekommenderat nån gång här i min blogg. Jag rekommenderar bara bloggar som jag verkligen uppskattar och här kommer en liten reminder eftersom er favoritbloggerska (jag) är lite lätt busy in the days.

The bloggess

Allvarligt, heeelt hysteriskt underhållande. Riktigt störd, men alldeles fantastisk, kvinna som skriver ganska långa - men alltid läsvärda - inlägg och helt skruvade grejer. Inte sällan uppstoppade djur. I command you, ge henne en chans!

Fifi Lapin

Det här är humor mina vänner. Någon har kommit på den brillianta idén att teckna mode på kaniner och alltihop har utvecklat sig till en hel affärsidé. Om du behöver fnissa kan du gå in här...

Hanna Pee

Här har vi en svensk, modern, bloggare. En av storbloggarna. Som är precis sådär bloggig, utlämnande, uppdaterande och så.. som endel kanske fruktar. Men hon gör det bra! Och är vansinnigt rolig.

Microwhat

Hundarna, ja hundarna (micrade), här nedan orsakade ett av de största asgarven på länge för min del. Människor som micrar saker. Det är genialt.

Street Art Utopia

Jag vet inte vem som inte skulle hänföras av nånting på denna blogg. Get in there, du kommer gilla nåt. Det finns aasmycket coola grejer. Man blir grymt inspirerad.

Swiss-Miss

Fan-tas-tiskt. En blogg som uppdaterar om massa coola prylar som andra, i de flesta fall, gjort. Vad sägs om en liten pryl du trycker in i en citron så att du kan spraya den över maten, en handsfree till iPhones i form av en telefonlur eller en synövningstavla med djur istället för bokstäver? Så himla bra..

This isn't happiness

En salig blandning av massa saker. En hel del kvinnokroppar, endel batmans, några hajar, lite annat, och opropertionerligt många guldkorn samlade på ett och samma ställe.

Nicoleee

En kvinna med humor. En skum mix av mode, djur, en katt och allt möjligt annat.

Jag skrattar varenda gång jag går in där. Kolla. In. Sälarna.

Bildkällor: Hittas i tidigare inlägg om dessa bloggar på denna blogg.

Akta er

Jag måste bara varna lite. Det KAN vara så att det skulle kunna bli lite dålig uppdatering på bloggen i helgen och så. Fett mycket som ska göras nu. Jag känner inte att jag behöver ursäkta mig, men så att ni inte blir allt för besvikna. Men kika gärna in ändå, det kan ju hända att det kommer upp nåt kul... Weehooo...!

* Dagens!

Idag tänkte jag berätta hur det kom sig att en medelålders herre med sin danska språkmelodi en gång sa till mig "Det här är nog första och förhoppningsvis sista gången du får en hönlort av en man."

För några år sedan bodde jag ute i skogen i en liten, liten by. En dag begav några familjemedlemmar och jag oss ännu längre ut i skogen till ett ställe där vi varit flera gånger förut.Runt jul ligger det granris på det annars kalla stengolvet, det säljs bara en massa härliga hantverk och intill butiken finns ett café, med väggar av mörka stockar, där man kan köpa våfflor och varm choklad. Det är mysigt, och liksom murrigt, där.

Men ett av rummen, man går liksom runt i lokalerna och kollar på mängder av handgjorda föremål, är mycket ljusare än de andra med sina vita väggar och stora fönster. Och därinne stog mestadels keramiksaker uppställda. Fantastiska vaser, tekannor och koppar belamrade borden och där gick vi omkring och kikade.

Plötsligt fick en av oss syn på en blå, grymt rolig kaffekanna som hade formen av en höna. Vi skrattade ganska gott åt den har jag för mig. Bredvid denna lustiga kanna låg det små.. ja, det såg ut som små, korta ormar som inte verkade ha någon funktion alls. De var ihoprullade som långa ormar brukar vara, sådär på hög, men eftersom de var så korta blev det bara en snurr och maskarna såg mer ut som en grisknorr. Fast blå. Med ögon.

Vi skrattade ännu mera och just när jag skrattade som bäst kommer den danske mannen fram till mig. Det visar sig att han är själve keramikern och jag finner det lite genant att jag hångarvat åt hans skapelser. Trots att det absolut bästa vore att skärpa till mig, är detta i situationen fullständigt omöjligt. Istället småfnittrar jag konstant medan den mycket trevlige mannen visar hönkannan, och får fram ett svajigt "Neej." när han frågar om jag vet vad pytteormarna är för något.

När mannen då förklarar att det där är minsann små hönbajsar brister jag, opassande nog, totalt och fnittrar (eller ja, let's face it, gapflabbar) hejdlöst till resten av familjens nöje. Dansken verkar konstigt nog uppskatta detta och säger glatt att jag kan få en. Fattar du? Jag FÅR en hönbajs.

Denna fakta slår ner som en blixt och är så extremt rolig att jag liksom blir lamslagen. Så tillägger alltså mannen: "Det här är nog första och förhoppningsvis sista gången du får en hönlort av en man." Jag säger att det hoppas jag också.

Att jag faktiskt hade den där blå hönbasjkorven på min fönsterbräda i typ ett år är ganska märkligt men också väldigt roligt. Den bara stod där med sina svarta ögon och påminde om denna helt sjuka historia. Sen plötsligt kom dagen då jag insåg att jag nog inte ville ha en bajs i fönstret trots allt och då försvann den illa kvickt. (Eller snabbare än en höna skiter om du så vill.)



Och för ett tag sen hittade jag den igen.
Exklusiv visning, här har ni den.



* Mmm-hm

Haha, grymt störigt, och osmickrande, att den är lite osynkad.

* På riktigt liksom



Min kära broder lyste upp min vardag med en
bild på detta minst sagt starka bröd.

  .

Attraction



Dagens!

Att en vän, på ett skoldisko i femte klass, gick fram till cdspelaren för att kolla in Cylinder Johns senaste skiva, men när han med ens blev varse sin fadäs istället rodnade så diskret han kunde innan han gled vidare bland de högre vetande i ett försök att låtsas som om inget hänt. Celine Dion någon?

Ibland är det bra att inte få tummen ur

Man ska aldrig ge upp...

Dagens!

Som om mitt liv inte vore surrealistiskt nog introducerades jag igår för det första för en helt absurd påsktradition som tydligen tillhör detta landskap, som i princip går ut på att man slänger in godis till folk, vrålar nånting och springer därifrån, och fick sedan informationen att min (otroligt fina) klassföreståndare från gymnasiet satt och hängde hemma hos min (otroligt fina) nuvarande klassföreståndare. Det skulle inte förvåna mig om det plötsligt hoppade ut en smurf genom mitt öra och började spela piano på mina nyckelben och sen slank in genom en näsborre för att starta familj i ena bihålan och sen sakta men säkert omvandla mitt pigment till en blåare nyans så att jag slutligen hamnar i Avatar-världen där alla mina tidigare lärare med största sannolikhet kommer rida på varsin drake och dricka honung ur kokosnötter. Pust! Blir spännande att se vad nästa bisarra inslag i mitt liv kommer bli...

FOTNOT: Oklart om detta är underhållande enbart för mig. Isåfall ber jag om ursäkt.

PS. Observera att detta inlägg endast är 2 meningar långt (utan extragrejerna härnere).DS

Just wanted to know if I could go home

Alldeles för långt, jag vet

Efter en handlingstur i en grannby där jag bland annat fyndade ett fantastiskt fint tyg för 5:-/m kom jag ashungrig och helt slut hem till min lägenhet. Det är lite hektiska tider nu. Somnade. I cirkus tre timmar? Eftersom jag inte hade någon mat hemma beslöt jag mig för att storhandla. Vet inte hur logiken talade där (angånde STOR-handlingen), men sagt och gjort. Som ni kanske förstått bor jag i en liten, liten by mitt ute i skogen och det talas såklart en hyfsat bred dialekt här. När jag kom in i affären, med min kundvagn (händer typ aldrig), var jag tvungen att stanna för att fotografera den här:

Under tiden stog jag med kundvagnen mitt i nästa dörröppning in i affären. Såklart gick dörrarna igen och jag fick ställa vagnen åt andra hållet och blockera hela ingången för att kunna ta kort på hönan. Man får prioritera i livet! Nåväl, det var inga andra kunder som skulle in just då så det hela gick fint. Inne i affären var jag lite allmänt dåsig efter min sömn och brist på föda och gick omkring med min långa lista och kände att jag befann mig i en annan verklighet. Såhär innan påsk var det massor av människor på affären och i princip alla pratade den grova dialekten jag nämnt tidigare. Framför frukten stod tre hantverkiga män och hindrade framfarten för alla andra, djupt inne i nåt resonemang om nånting som de förstod väldigt bra. Jag parkerade min kundvagn och smet ensam förbi för att plocka på mig diverse frukt och grönt. Såsmåningom löstes deras möte upp med höga skratt och avslutningsfraser de sagt många gånger förut. Nånstans här börjar jag känna att det hela var lite absurdt. Svårt att förklara! Men där gick jag, som i en liten bubbla, helt slut, affären surrade av onaturligt mycket folk som alla livligt pratade med den bredaste slang och jag lade ner vara efter vara i min vagn som i vanliga fall brukar vara en liten korg och allt bara.. blev fnittrigt. Plötsligt ringde en av lokalbefolkningens mobiler med en vansinnigt hög signal som lät som en såndär gammal biltuta som liksom bränner av en hel fanfar. Går jag verkligen här? funderade jag och skrattade för mig själv. Jag gick fram längs en av gångarna och letade febrilt efter gula ärtor som verkade försvunnit. Fortfarande ljöd hela affären av pratande människor samtidigt som den här telefonen gång på gång gjorde sitt gästspel i ljudbilden. Nåväl.

Av någon mirakulös anledning var det ingen kö när jag kom fram till kassan. De andra var väl upptagna med att prata med varandra kan jag tro. Efter några minuter kom en personal till mitt band och så var det dags för  betalning. Jag visste att jag hade pengar så det räckte på kortet men såklart nekades betalningen just när jag handlade som allra mest. Men det hade inte med saldot att göra utan både andra kassörskor (varav en stod i en annan kö och skulle handla, vad händer?) och en kvinna bosatt i byn meddelade, med en känsla i rösten som att deras information var i samma nivå som om de kommit på hur man kan skapa världsfred, att det varit så tidigare också, att korten bara blockeras. Så jaha, bara att plocka ihop varorna och gå till automaten för att ta ut pengar. När jag kom tillbaka stod det cirkus 20 personer i varje kö. Vore ju konstigt annars.. tänkte jag och rättade mig efter verkligheten. Men snart kom en kassörska och frågade om det inte var jag som parkerat mitt köp. Jojo. Så fick man betalat trots allt. Och fick tillbaka cash i växel. Det var länge sen! Det kändes nästan som att få en souvenir. Två tunga papperskassar och jag gick ut från affären. Eller, kassarna gick ju inte, men ni fattar.

Jag kan gå en liten genväg till min lägenhet. Över vägen, över vägrelingen, ner för en liten trappa, upp för en backe och så är jag hemma. Istället för att gå runt ett stort område som vägen egentligen ligger. Det skulle jag såklart göra nu. Jag svingade benen över räcket och började gå ner för de första trappstegen. Då brakar ena påsen. Där står jag i sluttningen med en tung påse i ena handen och ena halvan av en annan påse i den andra. Ur halvan på marken rullar en knäckebrödsförpackning (ni vet såna stora runda) som jag aldrig brukar köpa annars. Jag lyckas stoppa den med ena benet och gör allt för att varken jag eller påsarna ska trilla ner för resten av trappan. Det här är en väldigt liten trappa och på varsin sida om den är det liksom pure nature så att säga. Ja alltså en backe med gräs och jag vet inte vad. Inte bästa stället för att balansera på. Så den ena påsen lyckas jag efter lite meck placera mitt på ett av de smala trappstegen medan jag går hem med den andra påsen. När jag sedan kommer tillbaka för att hämta den första möter jag självklart en annan tjej som ska använda genvägen. Hej hej, hej hej. Sen gick jag hem. Och ÅT. Halleluja. Tja, det var min bisarra dag det...

* In case of emergency

För något år sen var jag i ett hus för att rigga inför en fest. Under de två dagarna förberedelserna pågick hann jag på mina toalettbesök använda flera olika rum för befrielse och i och med detta inse att de alla var, låt oss säga, väl utrustade. Låt mig ge dig tre exempel. Lokalvårdarna hade säkert

 

Rum 1.

 


6 toarullar.





Rum 2.



 



8 toarullar.



 

Rum 3.



 


11 toarullar.

Lokalvårdarna hade säkert på fredagen laddat upp med papper för en  hel vecka, men min första reaktion var att undra när i  hela fridens namn man behöver så här mycket toarullar. Lätt underhållande.

The whole family Wesley

Påväg hem från umgänge en sen kväll utspelade sig följande konversation:


Jag: - Jag satsar på att vara helt frisk imorrn, vad tror du om det?
Vän: - Jomen åh, du borde verkligen testa ingefära. Koka vatten,
            pressa lite ingefära och så lite honung.
- Ja, jo, om jag inte är frisk imorrn så lovar jag att köpa ingefära.
- Bra, lyssna på coach-is!
- Haha, coachis? Coachis (brittiskt uttal).
- Yea-ah. 
- Like, Harry Po-e.
- Yea-ah. 
- Like Dumbledo-o is Arry Po-es coach.
- Yea-ah, and I'm like..
- So you are Dumbledo-os coach?
- Yea-ah. I'm -is fi-st assi-ent.
- Oooh, I seee.
- Yea-ah, so a lot of ginge-e..
- Will I then become Harry Po-er?
- Yee, o- Ron-a Wes-ey.
- Ooh, can I choose?
- Yea-ah, and with extra ginge-e you will be-ome the whole family Wesl-ey.

* Tecken på att det börjar närma sig påsk



Mobiler befjädras. (Obs, ej monterad bild!)







Fåglar pussas offentligt.



Hund har släppt orange bajs. (Rykande färsk, I promise!)



Bebis leker med höna.









Papperskorg laddar inför nästa helg.