* Dagens!

Idag tänkte jag berätta hur det kom sig att en medelålders herre med sin danska språkmelodi en gång sa till mig "Det här är nog första och förhoppningsvis sista gången du får en hönlort av en man."

För några år sedan bodde jag ute i skogen i en liten, liten by. En dag begav några familjemedlemmar och jag oss ännu längre ut i skogen till ett ställe där vi varit flera gånger förut.Runt jul ligger det granris på det annars kalla stengolvet, det säljs bara en massa härliga hantverk och intill butiken finns ett café, med väggar av mörka stockar, där man kan köpa våfflor och varm choklad. Det är mysigt, och liksom murrigt, där.

Men ett av rummen, man går liksom runt i lokalerna och kollar på mängder av handgjorda föremål, är mycket ljusare än de andra med sina vita väggar och stora fönster. Och därinne stog mestadels keramiksaker uppställda. Fantastiska vaser, tekannor och koppar belamrade borden och där gick vi omkring och kikade.

Plötsligt fick en av oss syn på en blå, grymt rolig kaffekanna som hade formen av en höna. Vi skrattade ganska gott åt den har jag för mig. Bredvid denna lustiga kanna låg det små.. ja, det såg ut som små, korta ormar som inte verkade ha någon funktion alls. De var ihoprullade som långa ormar brukar vara, sådär på hög, men eftersom de var så korta blev det bara en snurr och maskarna såg mer ut som en grisknorr. Fast blå. Med ögon.

Vi skrattade ännu mera och just när jag skrattade som bäst kommer den danske mannen fram till mig. Det visar sig att han är själve keramikern och jag finner det lite genant att jag hångarvat åt hans skapelser. Trots att det absolut bästa vore att skärpa till mig, är detta i situationen fullständigt omöjligt. Istället småfnittrar jag konstant medan den mycket trevlige mannen visar hönkannan, och får fram ett svajigt "Neej." när han frågar om jag vet vad pytteormarna är för något.

När mannen då förklarar att det där är minsann små hönbajsar brister jag, opassande nog, totalt och fnittrar (eller ja, let's face it, gapflabbar) hejdlöst till resten av familjens nöje. Dansken verkar konstigt nog uppskatta detta och säger glatt att jag kan få en. Fattar du? Jag FÅR en hönbajs.

Denna fakta slår ner som en blixt och är så extremt rolig att jag liksom blir lamslagen. Så tillägger alltså mannen: "Det här är nog första och förhoppningsvis sista gången du får en hönlort av en man." Jag säger att det hoppas jag också.

Att jag faktiskt hade den där blå hönbasjkorven på min fönsterbräda i typ ett år är ganska märkligt men också väldigt roligt. Den bara stod där med sina svarta ögon och påminde om denna helt sjuka historia. Sen plötsligt kom dagen då jag insåg att jag nog inte ville ha en bajs i fönstret trots allt och då försvann den illa kvickt. (Eller snabbare än en höna skiter om du så vill.)



Och för ett tag sen hittade jag den igen.
Exklusiv visning, här har ni den.