- Önskerubrik!-
Alltså, rubriken borde nästan vara "Gången jag inte nästan kissade på mig" istället. För jag har blivit helt arbetsskadad. I somras jobbade jag ju som hotellstäd. Detta innebar att jag när jag stressade fram där från rum till rum höll jag mig när jag blev kissnödig. Man ville liksom hellre bli klar med hälften av rummen innan lunch än att gå på toa. Man kan ju hålla sig rätt länge och det går ofta sådär i vågor. Sådär så att man blir kissnödig, sen lägger det sig, sen blir man kissnödig igen, och så lägger det sig, man blir rejält kissnödig, men det lägger sig igen, man blir kanonkissnödig, men man vet att det mycket riktigt lägger sig, sen blir man sådär kissnödig att man liksom står och krampar med benen i kors - och sen lägger det sig. Sen blir man sådär kissnödig att man knappt kan hålla sig och det lägger sig inte. Då fick man hanka sig fram genom det femstjärniga hotellets korridorer till personaltoaletten och släppa ut sina inner fluids. Men oftast lyckades jag hålla mig till lunch. Från sommaren finns alltså otaliga gånger då jag nästan kissade på mig.
Den värsta varianten var kanske när jag för första gången jobbade på en av de finare våningarna där det dessutom inte råkade finnas en personaltoalett. När dagens rum var städade skulle städvagnen fyllas på och allting fixas i ordning inför nästa dag. Men eftersom det var första gången på den våningen för mig var jag inte riktigt hemma i det förrådet så det tog lite längre tid än vanligt. Som alltid vid dagens slut var jag extremt kissnödig och hade egentligen passerat det där sista stadiet. Men det enda som skulle göras innan jag skulle hem var liksom att fylla på vagnen så det kändes så vansinnigt onödigt att ta hissen ner och snurra runt i korridorerna för att sedan åka upp igen. Slöseri med tid! Så där stod jag i förrådet och bokstavligen snörpte benen runt varandra, knep igen ögonen och försökte tänka på allt annat än kiss men misslyckades totalt. Samtidigt försökte jag sträcka mig efter örngotten och fylla på lite men minsta rörelse ökade liksom trycket på blåsan. Det var helt sjukt. Plötsligt lade sig det hela lite, men jag visste att det bara var för en kort stund, så jag kastade mig upp på stegen för att hämta ner tvålar och schampon och hela faderullan bara för att sekunden senare befinna mig halvvägs upp, balanserandes på stegen, knipandes allt vad jag hade. Man får liksom stå och skaka på ett ben för att försöka manipulera sin hjärna att nåt annat håller på att hända. Katastrofkissnödig var jag.
Efter den sommaren är alltså inte min reaktion att jag ska gå på toaletten när jag känner att jag är kissnödig. På allvar. Den signalen går liksom inte så jag håller mig istället. Och det slutar alltid i att jag står och superhåller mig till exempel strax utanför toaletten för att jag liksom väntat för länge. Jag minns helt och fullt ärligt talat (i skrivande stund) inte senaste gången jag gick på toaletten utan att vara riktigt, riktigt, riktigt, kissnödig. Så jag övar mig. Som en potträning all over again. Arbetsträning inför livet. Man har ju allt som oftast en toa runt hörnet så det är ju bara att göra sina behov när det behövs. Men jäklar vad jag kommer vara bra på att knipa när jag förhoppningsvis blir gravid nån gång i framtiden. Just you try baby, just you try kan jag säga och sitta kvar i mammagrupps-soffan (jag vill nog verkligen inte gå i mammagrupp men ändå) minst en kvart längre än alla andra mammor. Win!
FOTNOT: Det ska tilläggas att hotellet jag jobbade för inte på något sätt uppmanade
sina anställda att hålla sig istället för att gå på toaletten. Det var mitt helt egna val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar