Idag har några timmar spenderats på Göteborgs stolthet - Liseberg. Jag har varit där mycket i mina dagar och har älskat att åka i princip allt, gärna flera gånger om. När jag nu kom hem efter att ha lämnat kvar två systrar och några syskonbarn sneglade jag i spegeln efter gråa hår. För dagen på Liseberg var allt annat än rolig, den var hemsk! Mitt humör var ganska lågt redan innan vi hoppat på spårvagnen men efter bara några steg innanför Lisebergs portar sjönk mitt humör, min blodsockernivå, mitt engagemang och mitt fysiska välstånd med en rasande fart. Det hade nog egentligen inte så mycket med nöjesfältet att göra, men det var sannerligen att jämföra med helvetet när mitt huvud dunkade som aldrig förr.
Det här duger inte! tänkte jag. Så jag stoppade i mig både mat och godis och begav mig med gammal huvudvärk men nytt mod mot Balder. Min syster och jag skrattade ikapp och vi är nu förevigade som två jättebäbisar på bild i Lisebergs databas. Men trots en glimt av glädje hade den förut så välvilliga magen omvänt sig till satan och lockade med sig resten av min kropp också. Jag mådde bäver. Och då menar jag inte om en fin, fridlyst och fräsch bäver. Utan en ful, förbannad och fisstinkande bäver.
Med en huvudvärk som fick det att svartna för ögonen vid minsta ljud eller ljusreflektion och en mage som omslöt sig kring en satanistisk bäver bestämde jag mig ändå för att inte ge upp. Lite vatten och skugga lät som ett bra recept och jag tog plats på en bänk vid Lilla Scenen mellan en brunögd man och en vacker systerdotter. Det började se ljust ut. Ända tills showen började och fyra hysteriska kaniner och en ung herre i taighta jeans hoppade runt som galningar. Det kanske inte låter så farligt, och som rubriken meddelar fanns även ett taight ass under det där slimmade tyget, men hela föreställningen gick ut på att barnungarna skulle skrika när de såg banditkaniner. Och de utpekade kaninerna de syntes inte bara en gång under spektaklet utan flera. Dessutom så hade den flicka som tog skrikandet på mest allvar av alla i hela publiken tagit plats precis bakom mig. Jag skojar inte, hon skrek så att rösten sprack.
Där satt jag och höll för öronen och klunkade vatten om vartannat och bad till Gud att den svettige mannen med den välformade rumpan inte skulle försöka engagera mig i showen trots att jag satt längst fram. Den närmaste kroppskontakten jag fick med mannen ifråga var någon form av highfive, som jag missade, så Gud finns nog. Men Han valde inte att befria mig från mina smärtor, vilket jag i och för sig inte bett om, och jag beslöt mig för att åka hem till slut.
Mitt i det dimmiga tillstånd mellan dröm och verklighet jag befann mig i på vägen hem funderade jag på om detta hade något att göra med att jag blivit äldre. Men sedan kom jag fram till att jag nog bara hade en dålig dag eftersom jag inte varit på topp innan jag steg in i den rosa-gröna världen heller. Om Liseberg någon gång tänker byta från de färgerna kan de beställa sina nya kostymer hos mig dock. Som betalning tänker jag kräva, förutom gratis guldpass livet ut, att besökande barn inte får skrika över 60 dB.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar