En gång var jag på ett läger då vi efter en lång dag hade något slags hysteriskt disco i en samlingslokal. Rätt vad det var formade de människorna som befann sig i närheten av mig en cirkel där person, efter person gick in och freestylade några takter till de omringandes applåder och skrik. Kanske inte nu heller men framförallt inte då var dans, i alla fall när någon tittar, inte min starkaste sida, men eftersom aktiviteten gick varvet runt försökte min hjärna frenetiskt jobba på ett program att framföra. Just innan paniken fick det att slå slint fullständigt för mig fick kamraten bredvid mig med mig på att headbanga. Sagt och gjort, det verkade ju busenkelt, rusade vi in i cirkelns mitt och headbangade nåt så in i norden, typ i dubbeltakt, minst. Sen hoppade vi ut igen, nöjda med vår insats. Tills några minuter senare, då ingen av oss med nackens kraft kunde hålla huvudet uprätt. Jag skojar inte. För att kunna ha ansiktet rakt fram var vi tvugna att hålla upp huvudet med händerna. Släppte vi taget dunsade det ner mot halsgropen. Hyfsat skräckslagna och rätt så generade över att vi uppenbarligen måste gjort ganska fel virade vi in oss i halsdukar som stabiliserade något och väntade på att våra värkande nackmuskler skulle återhämta sig. Tänk om de aldrig gjorde det?! Tack och lov gjorde de det. (Efter typ en och en halv dags ångest.) Och nu i efterhand undrar jag hur tusan vi lyckades slå våra egna kroppar så totalt ur spel. Surrealistiskt. Och sjukt roligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar