Att nästan ha det lite för bra

Jag vet inte om det är tillåtet att bli lite.. illamående av sin egen välgång typ. Observera att jag absolut inte klagar, för jag hade inte velat att det var tvärtom! Men kanske kan ni förstå att det liksom känns... lite klyschigt?

Igår gick min kära syster och jag upp för en gata cirka en kvart från centrum i Göteborg. Hon hade precis fyllt på sitt busskort och höll på att stoppa ner kvittot i kortfickan. Då känner hon plötsligt att något saknas i sin hand och inser att plånboken hon hållit i handen sen vi gick ut från kiosken där hon laddat sitt kort inte är där längre. Hon vet att hon inte tappade den, för man vet ju hur det känns, den faller neråt - och det skulle dessutom hörts. Vi hade heller inte gått så långt sen hon med 150% säkerhet vet att hon höll i den att vi inte skulle sett den när vi kollade runt om oss. Det är alltså någon som snappat åt sig hennes plånbok rakt ur händerna på henne när vi kollade åt ett annat håll. Helt absurdt, men det var verkligen det som hände. Inte så upplyfta fick vi tillslut gå hem med vetskapen om att hennes körkort, hennes barns sjukförsäkringsbevis, hennes bankkort och 700 spänn i kontanter var borta. Vi kom hem och min syster ringde de myndigheter som behövs för att anmäla något försvunnet (grymt bra bemötande från dem, ska tilläggas) och lite småchockade förundrades vi över att folk har mage att gör något sådant. Några minuter senare hör jag ett utrop från min syster. Som hittat alla sina kort och försäkringsbevis i sin packning! Hon hade bara med sig kontanterna på stan. Totally hm-hm great! Typ för bra för att vara sant. Praise the Lord!

Bildkälla

Idag gick jag med en annan syster på stan och hon skulle köpa en doppresent. Jag tycker att det är en fin present att ge en bok som man själv tyckte mycket om när man var liten. Så vi stod där framför barnhyllan och jag sa "Men, Pricken! Det är en bra bok.." och började leta efter den bara för att sekunden senare inse att den stod precis framför mig. Hah, så himla bra! 

Anledningen till att vi åkt ner på stan egentligen var för att jag skulle hitta en helt vanlig svart skjorta. Vanligt skuren, svart, med ärmar och krage, inget krimskrams, inget transparent. En vanlig skjorta. Så vi scannade H&M, Lindex, Kappahl, MQ, InterSport, Carlings, Flash, BikBok, Cassal, Joy, Sisters, Esprit, Design Only utan att hitta en enda vanlig, svart damskjorta. Så det slutade med att jag köpte en herrskjorta på Dressman för att sy om den. När jag sedan kom hem till mina neighbourhoods tänkte jag att jag ändå skulle in och kolla i en liten "skit"butik som ligger här, som jag glömt att gå in i innan jag åkte in till centrum för att jag fick så bråttom. Där, mina vänner, hänger en perfekt, svart skjorta, som sitter som den ska och som inte var överdrivet dyr. Mer kan man inte be om. Löjligt gött att slippa sy en skjorta också!


När jag nyss kom hem säger mamma att en av mina 

systrar tidigare frågat om vi hade nån liten mutter. 

- En liten mutter?
- Ja.. och nu har jag hittat en liten mutter här, den bara låg där.. 

så du kan väl kolla om hon vill ha den?

?! En liten mutter. Bara sådär. Återstår visserligen för att se om den passar, men. Ändå!

Och så insåg jag också att fastän jag glömde fixa biobiljetter när jag var nere på stan så löser det sig så fint ändå, eftersom jag ändå måste lämna tillbaka Dressmanskjortan innan 18 - då biljetterna måste hämtas ut om man fixar dem på nätet. Tjoho...!

Bildkälla

Allt detta på två dagar. Jag antar att det bara är att tacka och ta emot och tro mig jag är verkligen tacksam. Men pjuh.. hade det varit en film hade man ju kräkts för länge sen.