Alldeles för långt, jag vet

Efter en handlingstur i en grannby där jag bland annat fyndade ett fantastiskt fint tyg för 5:-/m kom jag ashungrig och helt slut hem till min lägenhet. Det är lite hektiska tider nu. Somnade. I cirkus tre timmar? Eftersom jag inte hade någon mat hemma beslöt jag mig för att storhandla. Vet inte hur logiken talade där (angånde STOR-handlingen), men sagt och gjort. Som ni kanske förstått bor jag i en liten, liten by mitt ute i skogen och det talas såklart en hyfsat bred dialekt här. När jag kom in i affären, med min kundvagn (händer typ aldrig), var jag tvungen att stanna för att fotografera den här:

Under tiden stog jag med kundvagnen mitt i nästa dörröppning in i affären. Såklart gick dörrarna igen och jag fick ställa vagnen åt andra hållet och blockera hela ingången för att kunna ta kort på hönan. Man får prioritera i livet! Nåväl, det var inga andra kunder som skulle in just då så det hela gick fint. Inne i affären var jag lite allmänt dåsig efter min sömn och brist på föda och gick omkring med min långa lista och kände att jag befann mig i en annan verklighet. Såhär innan påsk var det massor av människor på affären och i princip alla pratade den grova dialekten jag nämnt tidigare. Framför frukten stod tre hantverkiga män och hindrade framfarten för alla andra, djupt inne i nåt resonemang om nånting som de förstod väldigt bra. Jag parkerade min kundvagn och smet ensam förbi för att plocka på mig diverse frukt och grönt. Såsmåningom löstes deras möte upp med höga skratt och avslutningsfraser de sagt många gånger förut. Nånstans här börjar jag känna att det hela var lite absurdt. Svårt att förklara! Men där gick jag, som i en liten bubbla, helt slut, affären surrade av onaturligt mycket folk som alla livligt pratade med den bredaste slang och jag lade ner vara efter vara i min vagn som i vanliga fall brukar vara en liten korg och allt bara.. blev fnittrigt. Plötsligt ringde en av lokalbefolkningens mobiler med en vansinnigt hög signal som lät som en såndär gammal biltuta som liksom bränner av en hel fanfar. Går jag verkligen här? funderade jag och skrattade för mig själv. Jag gick fram längs en av gångarna och letade febrilt efter gula ärtor som verkade försvunnit. Fortfarande ljöd hela affären av pratande människor samtidigt som den här telefonen gång på gång gjorde sitt gästspel i ljudbilden. Nåväl.

Av någon mirakulös anledning var det ingen kö när jag kom fram till kassan. De andra var väl upptagna med att prata med varandra kan jag tro. Efter några minuter kom en personal till mitt band och så var det dags för  betalning. Jag visste att jag hade pengar så det räckte på kortet men såklart nekades betalningen just när jag handlade som allra mest. Men det hade inte med saldot att göra utan både andra kassörskor (varav en stod i en annan kö och skulle handla, vad händer?) och en kvinna bosatt i byn meddelade, med en känsla i rösten som att deras information var i samma nivå som om de kommit på hur man kan skapa världsfred, att det varit så tidigare också, att korten bara blockeras. Så jaha, bara att plocka ihop varorna och gå till automaten för att ta ut pengar. När jag kom tillbaka stod det cirkus 20 personer i varje kö. Vore ju konstigt annars.. tänkte jag och rättade mig efter verkligheten. Men snart kom en kassörska och frågade om det inte var jag som parkerat mitt köp. Jojo. Så fick man betalat trots allt. Och fick tillbaka cash i växel. Det var länge sen! Det kändes nästan som att få en souvenir. Två tunga papperskassar och jag gick ut från affären. Eller, kassarna gick ju inte, men ni fattar.

Jag kan gå en liten genväg till min lägenhet. Över vägen, över vägrelingen, ner för en liten trappa, upp för en backe och så är jag hemma. Istället för att gå runt ett stort område som vägen egentligen ligger. Det skulle jag såklart göra nu. Jag svingade benen över räcket och började gå ner för de första trappstegen. Då brakar ena påsen. Där står jag i sluttningen med en tung påse i ena handen och ena halvan av en annan påse i den andra. Ur halvan på marken rullar en knäckebrödsförpackning (ni vet såna stora runda) som jag aldrig brukar köpa annars. Jag lyckas stoppa den med ena benet och gör allt för att varken jag eller påsarna ska trilla ner för resten av trappan. Det här är en väldigt liten trappa och på varsin sida om den är det liksom pure nature så att säga. Ja alltså en backe med gräs och jag vet inte vad. Inte bästa stället för att balansera på. Så den ena påsen lyckas jag efter lite meck placera mitt på ett av de smala trappstegen medan jag går hem med den andra påsen. När jag sedan kommer tillbaka för att hämta den första möter jag självklart en annan tjej som ska använda genvägen. Hej hej, hej hej. Sen gick jag hem. Och ÅT. Halleluja. Tja, det var min bisarra dag det...