Gick till affären häromkvällen. Lite nykär i den fantastiska snön som äntligen kommit pulsade jag fram, men så plötsligt såg jag denna hund ligga blickstilla på den kalla marken. Och tyckte såklart jättesynd om den. Ett lager av snö, typ dubbelt så mycket som syns på bilden, låg på stackaren och den såg så grymt...likgiltigt väntande ut. Jag förstod såklart direkt att så inte var fallet. Utan att den bara förnekade sina egentliga känslor; såsom besvikelse, övergivenhet, självomkan och en isande kyla krypandes upp genom magen. Så för en sekund övervägde jag att inte ta kort på denna utlämnade byracka (byracka, haha, by, fattar ni, jag bor i en by.. okej, back to the serious business) för att liksom inte strö salt i såren. Men jag kunde inte låta bli. "Hej lilla hunden!" sa jag så trevligt jag bara kunde, klickade ett kort och skickade ut alla "hej-djuret-jag-gillar-dig-bonding-bonding"-vibbar jag hade. Och vad gör hunden? Ligger kvar exakt likadant. Kollar rakt fram. Lät eventuellt till och med bli att blinka. Eller jo, blinkade gjorde den. Helt super-ignorant. Det är nåt fel på djuren här! Alla katter bara springer iväg så fort man ser dem, det finns flera bevis på det, kommer katterna i närheten av en är de supermärkliga, och nu hunden! Här försöker man snacka lite, heja, visa att man bryr sig. Ingenting får man tillbaka. Jag är inte bitter. Bara förundrad! Vad är det för fel på djuren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar