- Önskerubrik! -
Det här inlägget har jag verkligen, verkligen funderat på. För det är så väldigt lite som jag tycker är uppriktigt pinsamt. Naturligtvis finns det saker att skämmas för men det är väldigt få saker som ändå får mig att göra det. Jag vet inte om jag är bra på att ta saker med en klackspark eller om det handlar om att jag liksom intalar mig att det inte är pinsamt för att kunna hantera situationen. Oftast tror jag att jag sätter det hela i perspektiv och tänker att om jag kan skratta åt det om 20 år kan jag lika gärna skratta åt det nu, ungefär. Så för att hitta någon pinsam historia har jag letat och letat i mitt minne och frågat en syster om hjälp och ansträngt mig järnet... och inte kommit på nånting som skulle kunna vara mitt pinsammaste minne. För jag vet att jag skämts mer än vid de tillfällen jag åminnt mig, men de måste jag ju uppenbarligen ha förträngt. För att kompensera upp att inlägget inte kommer matcha rubriken bjuder jag helt sonika på tre mellan-pinsamma upplevelser.
1. Den första berättelsen utspelar sig på en lägergård. Det var under ett konfirmandläger där det dels fanns konfirmander (de som skulle konfirmeras), faddrar (tidigare konfirmander som nu kommit tillbaka som småledare), konfirmandledare (relativt vuxna människor som hade ansvar för konfirmanderna) och fadderledare (relativt vuxna människor som hade ansvar för faddrarna) och en präst då. Om jag minns rätt var jag under det här lägret fadderledare.. eller fadder. Hur som helst skulle jag öva in ett drama med en av faddrarna, som jag i min tur tidigare varit fadder åt när han var konfirmand. Han var en av de finaste människor jag träffat. Så vansinnigt sympatisk, en sån där människa man verkligen tycker om och uppskattar för att han är så urbota fin helt enkelt. Daniel hette han. Denna känsla av kärlek tog sig inte på något sätt ett så att säga romantiskt uttryck utan han var så ovanligt genomreko att man liksom rent ut sagt var tacksam för det bara. Skön kille! Nån man vill vara schysst mot för att han förtjänar det. Ni börjar kanske ana åt vilket håll detta barkar? Dramat vi skulle spela in hette Kärleken och Döden och gestaltade en kamp mellan Gud och Djävulen. Daniel spelade Kärleken och jag spelade Döden. I sketchen skulle vi genomföra ett faktiskt slagsmål vid ett tillfälle och det vi i princip slogs om var "nyckeln till döden och dödsriket". Därför hade vi en asfet nyckel. Den var ca 2 dm lång och i metall liksom, en riktig nyckel. Någonstans i detta slagsmål skulle jag ge sken av (vi slog ju inte varann på riktigt) att drämma nyckeln i huvudet på min motspelare, men i själva verkligheten bara nudda sidan av hans huvud med den där mjuka delen under tummen ni vet. Det var lite obehagligt att repa detta eftersom man inte ville skada den andra genom att göra fel så min syster, som var ledare på lägret och regisserade det hela, fick hela tiden uppmana oss att ta i mer. Så jag tänker att ja, nu kör jag till ordentligt här då så att det ser äkta ut..... misslyckas på nåt sätt med vridningen av min hand... och smäller denna enorma nyckel, med ett rejält hårt slag rakt in i Daniels tinning. Jag vet inte vem av oss som mådde mest illa. För Daniel mådde illa, det gick inte att ta miste på även om han givetvis gång på gång talade om för det ångestpaket till jag som ursäktade mig om och om igen att det inte var någon fara. Det kan jag nästan skämmas för än idag. Åtminstone återuppleva skammen som forsade genom min stackars kropp då. Denna fantastiska kille, som man liksom skulle vilja ge ett paket eller nånting bara för att han är så bra.. honom slår jag till i huvet så hårt att han måste sätta sig ner och vila innan han kan resa sig upp igen. Det var pinsamt mina damer och herrar. FÖRLÅT IGEN DANIEL. Att sen fortsätta repa detta slagsmål var ju inte helt ångestfritt. Daniel ställde sig dock snart upp igen och litade helt och fullt på att jag skulle fixa det nästa gång. Själv vågade jag knappt röra mig åt hans håll men efter lite övertalning från de båda (Daniel och min syster) blev det faktiskt skitbra till slut.
Mylord, vad långt det blev! Jag sparar de andra minnena litegrann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar