- Mitt pinsammaste minne 2 -

- Önskerubrik! -

De här inläggen har jag verkligen, verkligen funderat på. För det är så väldigt lite som jag tycker är uppriktigt pinsamt. Naturligtvis finns det saker att skämmas för men det är väldigt få saker som ändå får mig att göra det. Jag vet inte om jag är bra på att ta saker med en klackspark eller om det handlar om att jag liksom intalar mig att det inte är pinsamt för att kunna hantera situationen. Oftast tror jag att jag sätter det hela i perspektiv och tänker att om jag kan skratta åt det om 20 år kan jag lika gärna skratta åt det nu, ungefär. Så för att hitta någon pinsam historia har jag letat och letat i mitt minne och frågat en syster om hjälp och ansträngt mig järnet... och inte kommit på nånting som skulle kunna vara mitt pinsammaste minne. För jag vet att jag skämts mer än vid de tillfällen jag åmint mig, men de måste jag ju uppenbarligen ha förträngt. För att kompensera upp att inläggen inte helt sanningsenligt kommer matcha rubriken bjuder jag helt sonika på tre mellan-pinsamma upplevelser. Det första hittar ni HÄR. Och det andra här:

2. För något år sedan hade min bror och hans fru 30-årsfest. Temat för kvällen var superhjältar och kreativ som jag är tänkte jag ge mig på att sy en klänning for the occasion. Kvällen innan satt jag på skolan och försökte förstå mig på den trikå-symaskin som jag aldrig  sytt på förut. Såsmåningom greppade jag hur den funkade, men ändå blev det fel. Till slut sydde den i alla fall de sömmar jag bett den om och efter lite sista handsömnad på bussen till festen (och på ett café samtidigt som mellanmål intogs strax innan festen) blev klänningen klar! 

Här är klänningen i ett halvfärdigt stadie.
Det tillkom förutom några fler sömmar
också en grön tyllkjol.

I skimrande tyger, mantel och mask var jag redo för fest. Och det var precis vad det blev! God mat, trevligt folk och så småningom dansgolv - med bra musik, det är ju inte alltid givet. Bäst som vi röjer loss där inser jag att prinsesskärningen på min klänning börjar gå upp. Låt mig förklara... När framsidan av ett (plagg-)liv är indelat i liksom tre delar med hjälp av två sömmar som går från mitten av axlarna, rakt över bysten, ner till midjan.. kallas det prinsesskärning:

Den trilskande symaskinen som jag hankat mig fram på dagen innan hade alltså inte sytt ordentligt trots allt. För sömmarna repades upp stygn för stygn och jag hade inget annat val än att bara låta det hända. Så där befann jag mig på dansgolvet med ett gäng okända människor medan hela framsidan på min klänning liksom öppnades upp. Ehe. Som tur var hade jag en tröja under så det var inte så att jag näckade helt, men det såg ändå verkligen ut som att klänningen sprack för att mina boobies var för stora eller nånting (verkligen inte fallet). Och det blev också så uppenbart. Det tighta, alldeles blänkande tyget lämnade två hål i "lämplig" höjd och gav min outfit ett väldigt märkligt fokus. Efter att ett tag ha försökt dansa med armarna liksom framför mig på nåt smidigt sätt ett tag gav jag upp och gick och hämtade en tröja som jag tog på mig över det hela. Det gick ju också bra även om det spejsade i min look liksom dämpades aningen. Snart började även sömmarna som höll ihop kjolen och livet att repas upp och det var väl tur att festen inte pågick hela morgonen för då skulle jag väl stått där i min strumpebralla och skämts också. 

Alltså, det här är ju som sagt verkligen inte mitt pinsammaste minne. Det var ju bara att deal with it och det var ju inte som att jag stod där naken. Men det var pinsamt. Faktiskt. Lite. Man (jag) vill ju i alla fall inte dansa i en klänning med hål för brösten med min storebrors vänner. Not so bekvämt. Men det var all in all en skitbra fest!