En svunnen tid

Alltså, I just realized... När jag häromdagen, tillsammans med några av mina klasskamrater, kom in på hur man var som tonåring, att vi hade helt sjuka grejer för oss i min högstadieklass. Jag älskade högstadiet. Samtidigt som jag förvisso hade min maxade tonårsångest så hade vi vansinnigt roligt ihop. Vi hade en massa gargonger och det fanns fantastiska människor i min klass och vi skrattade så himla, himla mycket. Till en början, när mina nuvarande klasskamrater och jag pratade häromdagen, konstaterade jag förundrat att det faktiskt var en tid då det föll sig helt naturligt för mig att kalla andra personer för hora. Det är ju faktiskt stört. Jag vet verkligen inte hur det kom sig, men det var liksom nånting vi körde med och det var ju inte nån av oss som tog det på allvar så det var ju bara som att kalla nån "din j*vla idiot", vilket jag i och för sig inte heller gör nu för tiden, för det är ju inte särskilt trevligt. Men jaa, what can I say. Det fanns en tid i mitt liv då jag kallade folk hora. Väldigt märkligt att tänka på nu i efterhand.
.

Men det som egentligen fick mig att skriva det här blogginlägget är något som ändå är snäppet mer absurdt.. är att vi brukade örfila varandra. What? Jag riktigt känner hur min syster upplever en enorm vad-var-det-jag-sa-känsla just nu, eftersom hon var den som fick ta del av vår klass gargong fast hon egentligen stod utanför den. Vi hade alltså någon slags grej, att kom man åt så örfilade man den andra och då "vann" man. Så hela tiden fick man vara på sin vakt och liksom befinna sig på en armlängds avstånd så att man inte blev örfilad. Det här var jätteroligt minns jag! Triumfen när man lyckades slå någon annan i ansiktet och sedan hinna i väg för att komma undan själv var grym. Och det var ju inte som att någon av oss tog illa upp. Vi hade bara roligt. Återigen kan det ju såhär i efterhand kan kännas som en något tveksam grej att syssla med. Det känns faktiskt helt otroligt att vi verkligen gick omkring och slog varandra. Jag vet inte vem som kom på det (även om jag har en gissning, haha, inga namn nämnda). Men jag har inte fått några men av det direkt. Mer än att jag har en sjukt snabb högerarm och ett väldigt bra höger-kind-sikte.

 



Call me Batman.



 

FOTNOT: Dock har jag något svagt minne av irriterade tjejer och den icke namnnämnda personens nöjda skratt. Mycket möjligt att folk tog illa upp eller tyckte att det inte var ok. Det vore ju helt rimligt. Det sjuka i hela historien är ju att jag en gång i tiden tyckte det var fullständigt normalt. Tur att man växer litegrann.

Bildkälla