12 mars 2012

Tonårsminnen


Häromdagen såg jag Filip och Fredriks program Får vi följa med. Vid ett tillfälle åker båda två med en kille på en moppe och turen avslutas med en ganska hastig inbromsning. Detta fick mig att minnas nånting som hände mig för tre-fyra år sen... 

Jag var hemma hos en av mina bästa vänner. Det var nån slags ledig sommarkväll eller nånting och alla - det vill säga min vän, hennes bröder, och några av familjens ungdomliga vänner som var där - skulle ge sig iväg och bada. Rättare sagt cykla iväg. Och vad kunde jag göra  mer än att följa med? Sen jag sladdat i grus en gång var jag inte så förtjust i att cykla och som den korta människa jag är var alla cyklar dessutom för stora. För få färdmedel var det också för den skara vi var och ibland gick vi till min glädje, nån gång fick jag sitta bakom nån på en cykel och känna mig hemskt i vägen och slutligen (det var en grymt lång väg till badplatsen) fick jag skjuts bakom en lillebror bak på hans moppe. Men tro inte att det gick smärtfritt. För det första så hade jag redan ett pinsamt ta-mig-upp-på-en-moppe-minne i bagaget.. Ska jag dra det eller? Ja.. 

Detta var cirka 2005. Jag hade precis konfirmerats med diverse assnygga människor och det var hos just dessa jag var på besök. (De var inte bara snygga, utan himla fina också, men det hör ändå till saken när man är typ femton.) Även denna gång var det en badplats som var destinationen och precis som i ovanstående historia fanns där fler ungdomar jag inte kände. Bakom en av dem skulle givetvis jag åka.. Vid det här laget har det väl framgått att jag är kort.. Men alltså.. Hahaha.. det är är så sjukt roligt! Jag satsar, tar i allt vad jag kan, hjälper till genom att hugga tag i byxbenet med händerna och svänger upp benet på moppen. Där står jag med benet rakt ut, onaturligt högt, på moppen och vet inte hur jag ska ta mig vidare riktigt. Innan hade jag gjort värsta grejen av det och i princip vägrat, sagt att jag inte skulle komma upp och varit helt nojig, men blivit övertalad att hoppa på bara. Och nu satt såklart redan den här, coola, killen redan på moppen, min fot låg där den låg och jag kunde på fullaste allvar inte få ner den så jag insåg att jag, fastän det gjorde skitont i min höft, måste häva mig upp och ta risken att aldrig komma av igen. Så istället för att typ hålla andan tills jag dog vilket jag föredragit kastade jag mig liksom upp på cykelskapet som nästan välte över åt andra hållet och fick den coola killen att mumla nåt oj. Tror ni jag skämdes? Dessutom slog jag min hjälm i hans och jag kände att det nog inte fanns så mycket att skydda i mitt huvud vid en frontalkrock med en lastbil eller så. Hela resan oroade jag mig för hur sjutton jag skulle komma av och min höft som typ gått ur led eller nånting ömmade gött i flera dagar efteråt (och slets upp igen under ett danspass på gymnasiet flera år senare). Att komma av gick dock mycket smidigare och en något mindre genant, tricket är att göra det snabbt, påstigning senare fick jag minsann uppleva lite tonårig landsvägskörning som fick mig att känna mig mycket världsvan och häftig.

Åter till den första berättelsen. Med föregående anekdot på CV:t hade jag lite lätt ångest inför kommande upphoppning, men någon centimeter hade jag nog växt, för det var typ inget problem. Det som kom att få mig att vilja sjunka genom jorden hände istället vid slutet av resan. Småcool som även denna moppekille var gasade han på rejält uppför sista backen, och bromsade sedan stenhårt in vid badplatsen. Vad skulle jag göra, annat än att flyga rakt in i honom, krocka min hjälm med hans (såklart, vad tror ni om mig), och dessutom få honom att skjutsas framåt så att hans bröstkorg fick en rejäl smäll in i styret. Flodhästkänslan var ett faktum och jag trodde att jag skulle dö när han försökte kväva ett plågat utrop. Och eftersom vi var de enda på moppe var vi dessutom tvugna att ""umgås"" där på bladpatsen tills resten anlänt på cykel eller till fots. Himla märklig upplevelse. Men sannerligen kul såhär i efterhand! Albin, om du läser det här, du är fin. Hoppas att dina revben är intakta och att du  lärt dig bromsa ordentligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar