"Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva."
Textkälla: Unicef
 |
| Foto: UNICEF/Kate Holt |
Fattar ni hur viktigt det här är eller? Fattar ni? Hade jag sett ett barn ligga på gatan här i Göteborg och huttra på trottoaren, eller vara så hungrig att revbenen trängt sig allt längre ut, om hennes eller hans gråt tystnat för att tårarna tagit slut för länge sen, om någon sparkade på det här lilla barnet, om någon tog sig den djävulska friheten att tränga sig in i det här lilla barnets kropp, om någon fnyst åt det och sagt att det inte var värt någon mat, om det legat i sin egen avföring och varit på väg mot ett sista andetag... Hade jag då inte gjort allt, ALLT, jag kunnat för att rädda det? Hade du? Hade man inte tagit det i sina armar, svept in det i sin jacka, rusat till ett sjukhus och offrat allt för att detta lilla liv skulle få fortsätta?
Det värsta är att jag inte är så säker på det. Jag önskar att jag hade gjort det. Jag vill tro det. Men om det hade legat ett barn i varje gathörn? Hade jag då inte stängt ögon och öron för att över huvud taget orka fortsätta? Jag vet inte. Kanske. Men hörrni, vi har privelegiet att inte behöva blunda när vi går ut på vår egen gata. Vi kan välja att se andras misär en stund och sedan vända bort blicken. Vi lever i en lyx. En lyx. Fattar ni? Jag har inte många kronor på kontot, men det luktar inte soptipp när jag går utanför dörren, det ligger inte döende människor på gatan och alla jag känner somnar för det mesta mätta på kvällen.
En örfil är vad jag tycker ni ska ge er verklighet idag. Och se misären i ansiktet. Om en stund kan ni titta bort igen. Det är inte mycket vi behöver stå ut med i jämförelse med dem. Se på dem. Och gör något om du kan.
Skänk pengar till Musikhjälpen eller Unicef till exempel, handla dina julklappar hos någon av dem, skriv ett blogginlägg där du uppmärksammar eller våga tala om det med de du pratar med.
Sen är jag all fine med att du välkomnar din verklighet tillbaka igen. Det kommer jag att göra. Det är fint att vi har det så bra. Det tycker jag att vi ska uppskatta och inte ha dåligt samvete över.
Men ni förstår väl, hur viktigt det här är?
Bloggmaterial, såsom bilder, information och vad
du ska göra för att det ska funka hittar du HÄR.
Edit: Ja, jag ändrade lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar