De dagar jag har på mig hatt är väldigt få och föregås ofta av mycket resonering fram och tillbaka. Jag gillar hatt väldigt mycket, men eftersom jag så sällan bär det själv känns det ofta ganska avigt när jag väl gör det. Tvekan brukar vara väldigt stor innan jag tvingar mig själv att tro att det blir kanon och bara köra på feeling. Det funkar oftast väldigt bra.
Ibland visar det sig dock att min mer skeptiska sida hade helt rätt. Som den dagen då jag bar svarta byxor, vit skjorta och svart hatt... gick ner till stan för att träffa min syster och det visar sig vara någon slags Michael Jackson-dag. Jag hade verkligen ingen som helst önskan att klä ut mig till MJ eller att gå runt och hedra hans minne genom att bära hatt. Och hade min outfit varit en utklädnad hade den varit så vansinnigt dålig. Men det fanns inte mycket annat att göra än att sitta där resten av dagen i MJ-camouflage och ta mer uppmärksamhet än jag hade tänkt. Saknades bara en handske också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar