Ni vet (förhoppningsvis) känslan när man ser någon som gjort något man aldrig någonsin skulle kommit på själv och hur man liksom fylls av beundran och något som ligger väldigt nära vördnad för att man blir så otroligt imponerad och positivt överraskad. Man måste liksom stanna upp en sekund för att bara betrakta vad som finns framför en och låta denna helt nya pusselbit, som man inte ens visste kunde finnas, falla på plats innan man kan fortsätta med det man egentligen tänkt göra. Så kände jag igår...
 |
| ..när jag såg att en vän, som är något längre än mig, hängt upp handduken liksom över draperihållaren. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar