* I give you: rövardotter, hunk och tummelisa

Är du också sådär när du levt dig in i en film, eller sett flera avsnitt i en serie på raken, att du känner dig som en av karaktärerna? När min syster och jag var små sprang vi omkring och ropade "Birk!", "Ronja!" med största inlevelse och svingade oss (studsade patetiskt) runt ett träd i en lian (ett rep) som fick ersätta helvetesgapet på något konstigt sätt. 

Idag upplevde jag något liknande. Jag har nämligen börjat se första säsongen av Prison Break. Huvudpersonen heter Michael Scofield, inte konstigt att han fick rollen med sin intensiva blick, och när jag travade omkring i regnet tidigare föreställde jag mig att jag också hade sådana ögon. Plötsligt var överkroppen fylld av tatueringar, min gång slog över till ett maskulint pendlande från fot till fot (till skillnad från kvinnor som inte använder båda fötterna) och min intelligens registrerade alla detaljer i omgivningen. Sedan kom jag in i hissen och möttes av Tummelisa on drugs i spegeln. Skräck. 

Bildkälla

Ja, jag ser inte ut som en nerknarkad gumma jämt men idag är jag lite sjuk så det är inte långt ifrån. När jag för en stund sedan hostade till påminndes jag igen om mina ungdoms dagar (snart 22, lastgammal, eller hur var det?) då jag brukade hosta mig hes för att slippa idrotten ibland. I've got the tecnique. Egentligen tyckte jag att gympan var rätt kul, speciellt efter en incident.

En dag var det nämligen dags för volleyboll som för mig i jämförelse med basket till exempel är en rätt tackam bollsport ändå. Inte nog med att jag inte hostat mig fri från lektionen, vi hade dessutom mixat lag med paralellklassen. Så stog jag där i gympasalen i en av de främre sidpositionerna och hoppades att bollen skulle susa över mig matchen ut. Vilket den också gjorde nästan jämt. Men rätt vad det var höll bollen på att studsa ner på vår planhalva och av någon anledning bestämde jag mig plötsligt för att göra allt för att den inte skulle nudda golvet.


Så jag kastar mig fram med ena benet först, drämmer av all min kraft till bollen (utan att egentligen veta om det är tillåtet att sparka bollen eller inte) som far upp i luften för att därefter landa på motståndarlagets golv istället. Glada utrop, ruggdunkar och applåder ljöd i salen. Jag tror till och med att idrottsläraren släppte ifrån sig en gillande nick. Sen dess tror jag att jag äger på volleyboll.


Håller med, jag verkar ha en bristande verklighetsuppfattning. Jag skyller på att jag är sjuk. Eller så sitter tummelisa i en bihåla (Michael Scofield har förövrigt en kronisk bihåleinflammation eller något sådant) och fnissar. Ja, så är det nog.